An Interactive Tragedy
“Maktutövning i de moderna samhällena vilar i mycket liten grad på tvång och fysiskt våld. Bara för ett par årtionden sedan ansågs det viktigt att ge akt på formella ritualer i umgänget mellan människor. Elever var tvungna att stå upp när de talade med sina lärare; stor vikt lades vid exercitsmomenten i det militära; titlar, hälsningsceremonier och och tilltalsformer ansågs som väsentliga för det sociala umgänget.
Idag fäster vi inte lika stort avseende vid detta. Umgänget har blivit ledigare, man håller inte så hårt på formerna, hierarkier i stat och näringsliv byts i ökande takt ut mot nätverk och jämlika grupper.”
Ballonerne holder et webkamera oppe, men kun i en uges tid idet heliummet i ballonerne langsom siver ud mens ventilatoren skubber ballonerne rundt i terrariet. Efterhånden som kameraet og ballonen daler bliver chancen for at de bliver fanget på kaktussen større og større. Til sidst punkterer ballonerne og forestillingen er slut. Hele forløbet følges af de to webkameraer der er placeret i henholdsvis kaktussen og hænger i ballonen.
“En interaktiv tragedie”. Installation. Art Node Stockholm 1997
Terrarium, kaktus, ventilator, balloner, software og webkameraer.
“Det finns många som vill se detta som en utveckling mot en ökad demokratisering av samhället, att vår frihet blir större, liksom möjligheterna för individen att förverkliga sina egna önskningar. Men den franske filosofen Michel Foucault uppmanar oss att vara skeptiska till sådana yttre förändringar. I sin bok övervakning och straff hävdade han att makten var konstant i olika samhällen över historien det enda som förändrar sig är de metoder som makten använder sig av för att kunna utövas. Han ställer därför övervakning och straff mot varandra. Ett primitivt samhälle måste arbeta med tvång och straff för att kunna upprätthålla sin auktoritet, ett modernt samhälle nöjer sig med att övervaka. I det moderna samhället är det nämligen den som besitter den största mängden information som också har tillträde till makten. I ett primitivare samhälle är reglerna strikta och straffen hårda, men där finns också en utsida. Du kan försvinna, byta identitet och dra dig undan. Om maktens järnnäve inte når dig kan du skapa en egen tillvaro i full frihet. Toleransen i det moderna samhället är därför ingenting annat än ett tecken på att makten blivit mer sofistikerad: här finns helt enkelt ingen utsida dit medborgarna kan fly.
Under hela ditt liv är du observerad. Du förses med ett personnummer, du hamnar i olika register, varje bankomatuttag kan användas för att spåra dig, varje gång du uppsöker läkare, deklarerar din inkomst, begår ett brott, skaffar dig bostad, utbildning, arbete, gifter dig eller får barn, tillkommer en ny informationsekvens i berättelsen om ditt liv. De enda som kan undandra sig dessa övervakningsmekanismer är ett fåtal marginella människor: de extremt förmögna, de extremt fattiga, de extremt intelligenta och de galna.
I ett sådant samhälle finns inget behov av hårda straff eller överdriven formalism i umgänget övervakningen ger ändå makten de kontrollmekanismer den behöver. Det finns inte ens något behov av att handgripligen tvinga individen att lyda, eftersom det allseende ögat får individen att själv ta ansvar för sin egen disciplinering.
Som exempel på hur makten övergår från att straffa till att övervaka nämner Foucault Jeremy Benthams Panoptikonmodell (den allseende modellen) för det engelska fängelsesystemet under 1800-talet. Innan panoptikonmodellen infördes koncentrerades fångarna i straffkolonier. De behandlades ofta brutalt och fick arbeta hårt, men levde ändå tillsammans i stora grupper och kunde på så sätt skapa sig öar av frihet och normalitet när fångvaktarna inte var närvarande. Benthams reform gick på ytan ut på att humanisera kriminalvården. Straffkolonierna ersattes med fängelser där fångarna tilldelades var sin cell. Möjligheten att vistas utomhus inskränkte sig till promenader i så kallade tårtbitar och det sociala umgänget fångarna emellan reducerades till ett minimum. Också straffen för olydnad mildrades: istället för spöstraff förde man på ett antal dagar på strafftiden. Panoptikonmodellens ledde till att revolter bland fångarna minskade, produktiviteten ökade och antalet fångvaktare minskades. Hemligheten bakom detta var övervakning. Benthams fängelse var konstruerat så att en fångvaktare satt i en speciell övervakningsenhet i mitten av varje fängelsevåning. Från detta rum strålade fångarnas celler ut som ekrar i ett hjul, som i varje ögonblick kunde observeras av väktaren via ett sinnrikt system av luckor. Fången visste aldrig när han blev observerad han kunde bli sedd när som helst, men aldrig se själv. På så vis kunde ett enda allseende öga ge upphov till att dussintals interner disciplinerade sig själva istället för att ett helt kompani väktare måste använda fysiskt våld för att hålla ordning på en hel koloni. Med panoptiken flyttades maktutövningen in i internerna själva genom att de tvingades ändra sina egna beteenden inför risken att ständigt vara föremål för observation.
Humanisering på ytan, men i botten en effektivisering av maktutövningen: Foucault ser panoptikon_modellen som ett emblem för makten i det moderna samhället, en makt som genom en allt mer raffinerad förmåga till övervakning kan kosta på sig att vara generös inom områden som inte hotar dess själva kärna. Hos Niels Bonde har dessa problemställningar alltid stått i centrum. Hans verk utgör exempel på hur övervaknings- och kontrollfunktioner finfördelas och flyttar in i de mest oväntade objekt. Vardagliga ting, leksaker och konsumtionsobjekt blir plötsligt delar i ett finmaskigt och oförutsägbart nät av observationsposter. Tingen förlorar sin oskuld och passivitet när de plötsligt börjar titta tillbaka och reducera även betraktaren till ett observerat ting.
Panoptikens förbannelse: att aldrig någonsin veta när vi blir betraktade eller vem det är som ser oss, eller varför, flyttar ut ur fängelsevärlden och in i vår egen vardag. I Niels Bondes Interaktiv tragedi har föremålen börjat betrakta varandra. I en glasbehållare övervakar ett antal kaktusar fast rotade i myllan en svävande heliumballong och förmedlar kontinuerligt resultatet via en projektor på väggen. Heliumbalongen i sin tur övervakar kaktusarna från sin solenna position svävande uppe i luften och förmedlar sina intryck via det globala informationsnätet Internet. Handlar det här om två informationssystem som står mot varandra? Ett stationärt mot ett mobilt, ett analogt mot ett digitalt, ett naturligt mot ett artificellt? Handlar det om ett informationssystem som kortsluter sig självt under tyngden av sin egen informationsmängd? Vi kan aldrig så noga veta. Michel Foucault skulle dock råda oss att vara misstänksamma: motsättningar inom makten är oftast bara skenbara de ögon som betraktar oss är i själva verket alltid delar av ett och samma system”.
Erik van der Heeg. 1997.